Places have paces. I mean this in the most elementary of ways – in some places people walk fast, and in the others, they walk slowly.
As I walked towards the train station after one of my lectures, I reflected on the speed of my stride. It was effective, fast, and to the untrained eye – stressed. Everyone around me was walking in the same manner. I will not claim today, as I may want to do otherwise, that the reason people in Uppsala walk so fast is because they are stressed. A more obvious reason is the weather. When the temperature chooses to stay beneath 0ºC, and the wind ambitiously aims for your neck, then it should not come as a shock that all movement is made towards warm shelters, with haste. Being conscious of my stride; I was reminded of how different the stride was in Pader. The walk to the office took fifteen minutes. The stroll was slow, and relaxed. If one ventured too fast, it would most probably result in unnecessary sweating. I laughed at the contrast.
The reflection was however grounded in the fact that I was carrying the same bag, the same Everest backpack. The contents of the bag were also similar – books, notes, papers, etc. My longheld conviction on the incredible ability of humans to adapt was reinforced. When needed, it seems we can be compatible with almost anything. And all this despite of our luggage, past, memories, earlier experiences, or what have you.
Peace
åh. då tänkte vi ju samma
ReplyDeleteSmygreklam! Haha.
ReplyDeleteLängtar du tillbaka ännu?
Vi lämnar Dehradun om 2 veckor, vill tro att Sverige kommer öppna sina armar och omsluta oss på ett sådant vis att vi inte behöver känna jobbig saknad. Dagdröm antagligen?
Ja, den tillbakalängtan finns nog alltid kvar.
ReplyDeleteAtt Sverige ens KAN ge kramar är nog ett främmande koncept för mig iaf. Dock kanske jag borde välkomna det tankesättet! Men men, det är nog en dagdröm om man ska vara realistisk. Man får göra ett konkret val att se vintermörkret som vackert och mysigt, för annars är det nog en otrolig utmaning. A conscious choice of optimisim.
Hur känns det att lämna Dehradun?
Det känns tveklöst dubbelt. Både som att vi är klara, och samtidigt som att man skulle kunna stanna.
ReplyDeleteAlltid jobbigt att lämna något som man lärt sig älska, eller hur? Även om det är dags...
tittade in här på din blogg för att se hur du har det :-) hittade detta bla., och blir glad av att läsa dina reflektioner. känner just nu att det är inte alltid som det är lätt att anpassa sig, trots att vi människor ju gärna gör det bra. mitt nya hemland är en utomordentlig utmaning :-) Ska du inte komma hit snart? ;-) KRAM Magdalena N
ReplyDelete